Ända sen jag var liten har jag funderat på hur det är att vara stor, sett upp till min storebror som är några år äldre och fantiserat om den dagen jag är stor och går i nian. Nu är nian förbi och jag är där bara min vildaste fantasi har vågat befinna sig förut. Att ta körkort, bli myndig, flytta hemifrån och bli vuxen är inte lika långt bort längre vilket skrämmer mig lite. Det är med någon skräckblandad förtjusning jag inser att jag faktiskt är 17 år snart, vilket betyder att jag har ett år kvar innan jag blir ''vuxen''.   

 

För mig känns det som att det kom från ingenstans. Från 10 år till 16 på två sekunder ungefär. Allt går så otroligt fort nu att jag knappt hänger med, på både gott och ont. 

 

Grejen är att jag fortfarande känner mig liten, och att bli äldre med allt vad det innebär känner jag mig inte alls lika beredd på som jag trodde jag skulle göra när jag var liten och funderade på saken.